Får plasten plats i den cirkulära ekonomin?

CleantechOstLeave a Comment

Plast är det material som skapar störst problem för både återvinningsindustrin och kraftvärmebolagen. Dessutom har vi en global utmaning med plastkontinenter i haven och mikroplaster som dyker upp i varendaste organism. Regeringen har därför tillsatt Åsa Stenmarck (IVL) som särskild utredare med uppdrag att se över möjligheterna att minska de negativa miljöeffekterna från plast. Cleantech Östergötland bjöd in Åsa till ett lunchseminarium för att diskutera om plast kan ha en plats i framtidens hållbara samhälle. Nedanstående ger ett axplock från diskussionen där Åsa Stenmarck, Klas Gustafsson (Tekniska verken), Jonas Lind (E.ON), Bengt Lagerman (Returpack) och Stefan Holmertz (Optibag) deltog.

Seminariet utgick från avfallstrappan och tog upp både plastens goda egenskaper och vilka utmaningarna är för att minimera miljöeffekter av plastanvändningen.

Förhindra uppkomst

Hur mycket plast som faktiskt används bestäms både av producenten och av konsumenten. Jonas Lind poängterade att när det gäller t.ex. plastpåsar styr individens beteende förbrukningen; går man till affären och köper en påse, eller har man med sig en egen? Åsa Stenmarck menade att människan är lite lat till sin natur och vi använder gärna det som är lättast för oss. Dessutom är plast ett fantastiskt material. Åsa tog nylonstrumpbyxan och plastfolie som exempel på produkter där vi skulle ha svårt att se några alternativ idag.

Producenten har också ett stort ansvar, framför allt i utformningen av förpackningen. Varför måste förpackningar vara gjorda av flera ämnen och ibland med flera lager för samma produkt? Åsa påpekade att plast är lite för enkelt att tillverka. Producenter har en tendens att stoppa in det på ställen där det kanske inte är nödvändigt. Frågan är vem som ska bestämma vad som behöver göras av plast eller inte. Eftersom det inte går att rätta till längre ner i avfallstrappan är förstås förhoppningen att tillverkande företag kan ta sitt ansvar. När producenter väl har bestämt att man måste använda plast så poängterade Bengt Lagerman att det är viktigt att ta ansvar för att designa förpackningen så att det går att återvinna, vilket inte alltid är fallet idag.

Producenterna är ganska anonyma i debatten idag, och frågan är hur man får dem att ta ett större ansvar. Panelen tog upp ett antal olika alternativ där både morötter och piskor togs upp. Stefan Holmertz reflekterade över att det kanske borde vara högre återvinningsavgifter för producenterna. Klas Gustafsson fokuserade på krav på produktdesign och Jonas Lind kom med idén att tillverkarna kanske borde behöva redovisa hur mycket energi som gått åt för att producera en produkt. Åsa tog upp möjligheten att producenter skulle behöva deklarera hur mycket återvunnet material de använt i produkten och dess förpackning.

Biobaserad plast blir alltmer populär. Det finns många olika varianter av biobaserad plast, men förenklat kan man säga att den antingen har samma egenskaper som fossil plast, förutom att den är gjord av förnybara råvaror, eller så är den nedbrytningsbar och har därmed inte de egenskaper vi normalt sett förknippar med plast. Det är viktigt att komma ihåg att även om den biobaserade plasten med plastegenskaper inte är gjord av fossila råvaror så har den samma nedbrytningstid som fossil plast. Det finns en risk att lurar oss själva att tro att biobaserad plast gör att vi kommer bort från nedskräpnings- och mikroplastproblemet. Samma utmaningar gäller alltså för biobaserad plast som för fossil plast.

Återanvändning

Tack vare plastens goda egenskaper kan en plastpåse t.ex. återanvändas många gånger. Åsa poängterade att det är mycket viktigare att få konsumenter att använda påsar så många gånger som möjligt än att få konsumenten att välja påsar av ett annat material. Att bara använda en påse en gång innan den används som soppåse är slöseri med ett slitstarkt material. Stefan Holmertz menade att det går åt sju gånger mer energi att tillverka påse av tyg jämfört med en plastpåse. Och plasten går faktiskt att återvinna i ett slutet system, vilket inte är fallet med en tygpåse idag.

Återvinning

Ett stort problem med återvinning av plast är att det är så svårt för konsumenterna att avgöra vilken plast som ska återvinnas samt hur och var detta ska göras. Jonas Lind tog upp producenternas ansvar att göra det mycket lättare för konsumenterna att göra rätt. Det får inte vara komplicerat att återvinna!

Det mest välutvecklade återvinningssystemet i Sverige hanteras av Returpack. Bengt Lagerman berättade att det svenska pantsystemet idag återvinner 1,8 miljarder förpackningar per år, varav 760 miljoner är plastflaskor som motsvarar 22 000 ton plast. Pantsystemet har nyligen utökats med saftflaskor som, trots att det är helt frivilligt och dyrare för tillverkarna, har varit en stor framgång. Det är tydligt att producenterna sätter värde på att ingå i ett pantsystem för att stärka sitt varumärke.

Utmaningarna för ökade volymer av återvunnen plast diskuterades ur flera perspektiv; det för låga oljepriset, svårigheter att separera olika plasttyper i återvinningen och mer komplext att producera ny plast av återvunnen plast än av olja. För att göra återvunnen plast mer attraktiv är det viktigt både med styrmedel och att konsumenterna trycker på. En stor utmaning är att säkerställa att det finns en marknad för att sälja det återvunna materialet. Ett sätt att göra det är att utvidga pantsystemet för plast, och där finns det stor potential. Men när ytterligare förpackningar ska samlas in måste man nog bygga upp parallella system. Allt kan inte gå in i Returpacks flöden. Dessutom måste man fundera över hur mycket yta som är rimligt att ta upp hos handlare som tar emot pantprodukterna.

I offentliga upphandlingar ställs ofta krav på biobaserad plast, istället för att premiera återvunnen plast. Även den biobaserade plasten måste återvinnas, vilket inte kommer att ske utan en ordentlig efterfrågan på återvunnen plast. Den störst klimatvinsten sker ju om den biobaserade plasten återanvänds i ett slutet cirkulärt flöde. Därför är det viktigt att återvunnen plast får högre prioritet i upphandlingar både hos offentliga och privata aktörer.

En del aktörer försöker introducera nedbrytbar bioplast i olika produkter. Problemet är att om den nedbrytbara plasten hamnar i återvinningen, så kan den förstöra kvalitén på den återvunna råvaran. Frågan är hur konsumenterna ska förstå att en förpackning/påse av nedbrytbar plast inte ska slängas i den normala återvinningen. Åsa Stenmarck kommenterade att vi kanske måste överväga att inte använda nedbrytbar plast i förpackningar av det skälet.

Energiåtervinning

Energibolagen producerar el och värme av restprodukter som redan använts i något annat syfte. Tekniska verkens mål är att allt bränsle ska vara både återvunnet och förnybart. Dagens verklighet är antingen eller.

Energibolagen får ganska mycket kritik för att de förbränner sopor som innehåller plast, och därmed släpper ut koldioxid. Panelen var dock enig att ansvaret ligger högre upp i avfallstrappan. Jonas Lind lyfte fram att vårt avfallssystem, som utvecklats sedan 50-talet, är helt unikt i världen, vilket vi borde vara stolta över i Sverige. Klas Gustafsson poängterade att 80% av avfallet i EU hamnar på deponi, vilket inte är att föredra. I debatten hörs ibland argument för att lägga plasten på deponi tills vi har bättre återvinningsteknik på plats. Åsa Stenmarck ansåg inte att det skulle vara en bra idé, eftersom det är omöjligt att säkerställa att ett material blir helt opåverkat på en deponi. Materialet påverkas hela tiden. Det är mycket viktigare att jobba med att öka återvinningsmängderna och på så sätt minska plastförekomsten i soporna.

Panelen tog också upp att vi faktiskt inte vill återanvända all plast. Stefan Holmertz pekade på att det finns enormt mycket tillsatser i vissa plaster. För det förpackningar där vi inte har koll på tillsatserna är det ett problem och i de fallen är det bättre att plasten hamnar i en förbränningspanna med bra kvalitet på rökgasreningen.

Det finns en del produkter som inte går att återvinna idag. Frigolit är ett exempel som Klas Gustafsson tog upp, det ska slängas i soporna. Den frigolit som läggs i återvinningen sorteras ändå bort. Blöjor går inte heller att återvinna som de är utformade idag. De passar definitivt bättre i en förbränningspanna.

Förutom att bränna våra egna sopor, så importerar svenska energibolag sopor från andra europeiska länder. En del debattörer menar att man då bromsar utvecklingen av bättre avfallshantering i ursprungsländerna. Studier visar att det inte är så, och Åsa lyfter Storbritannien som ett exempel där man bygger upp en egen infrastruktur för förbränning av sopor trots, eller kanske tack vare, avfallsexporten till Sverige.

Panelen var relativt enig i de flesta frågorna, vilket var positivt för de östgötska miljöteknikföretagen som ju troligen kommer att påverkas av slutsatserna från Åsa Stenmarcks utredning. Vi hoppas att Åsa, i egenskap av utredare, vill fortsätta dialogen med de östgötska företagen och ser fram emot att få läsa den färdiga rapporten i oktober 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *